lonta

Sprang in och torkade av det värsta, kissade och gav katterna mat. Tog mina saker som jag packat iordning och gick ut till bilen där pappa satt och väntade för att köra oss hem till honom. Det gick inte så fort hem som det brukar, för det verkligen öste ner regn, det gick inte att se vägen vissa stunder! Men hem kom vi, tog en annan väg för att få se en lastbil som hade kört omkull. Kände att jag förtjänade att se något sådant inför det jag skulle vara med om!

När vi kom hem till pappa så var min syster där och väntade. Eller väntade är väl att ta i, hon låg och sov, så så värst efterlängtad var man väl inte! ;) Men iaf! Vi gjorde iordning kvällens tidsfördriv, vi åt kräftor! Massa kräftor! Vi delade två förpackningar på oss tre och en baguette! Det var grymt gott måste jag säga. Dock så har min syster fyllt 18 och borde snart klara av att skala sina egna kräftor, tycker jag. Men snäll syster som jag är, så gör jag det fortfarande åt henne. ;)

Efter kräftorna provade Madde en hel säck med kläder som jag tagit med mig åt henne sedan jag rensade min garderob. Ovanligt mycket kläder som hon faktiskt ville ha, kanske för att jag verkligen rensade min garderob på riktigt den här gången. När det var klart så insåg jag att pappa behövde möblera om lite i sitt vardagsrum, så det gjorde vi! Flyttade en soffa och vardagsrumsbordet. Blev så bra så. Pappa tyckte inte riktigt det var bra, men det var för att han inte nådde bordet från sin plats längre. Men så fort han skaffat sig ett litet bord att ha på sidan, så är han nöjd med ommöbleringen också! :)

Vi kollade på fotboll och jag tänkte allmänt inte på torsdagen, eller nåt?

Till slut var det ändå dags att ta huvudvärken med sig och försöka sova de timmarna som var kvar av natten. Gick upp och la mig och läste, sida efter sida för jag var inte trött, jag hade bara ont i huvudet och var nervös, men till slut fick jag tvinga mig själv att släcka lampan och stänga mina ögon. Jag somnade ju så klart efter ett tag.

Torsdag 100812 kl. 05.15, klockan ringer och jag känner mig allmänt förvirrad, kommer inte ens ihåg hur man stänger av alarmet för en stund. När klockan väl slutar ringa för att jag hittar knappen känner jag den extrema huvudvärken som är kvar och har blivit värre, men det är bara bita ihop. Kliver upp, klär om och packar ner mina saker. Gå ner och hör pappa ropa "Du behöver inte smyga, jag är vaken nu". Ok, skönt! Inte ensam vaken, kissade och rökte morgonciggen. Gick sedan in och satte i linserna för att sedan kunna äta frukost.

Frukost borde ju göra så att huvudvärken går över, eller iaf lindras? Njae, hade ingen matlust. Var torr i munnen, trött och alltmänt ohungrig. Men tänkte att det var bäst att tvinga i sig en eller två mackor iaf. Brer två mackor men när jag tuggar på den andra tuggan för att den ska gå att svälja så känner jag efter varje tuggning hur mackan inte alls smakar gott. Det är nu man inser att rötmånad suger för just den mackan som jag valde att ta ur påsen, den var möglig! Snacka om att tappa aptiten. Vi kollade resten av mackorna, ingen annan macka var möglig. Men jag hade inte riktigt lust att äta, egentligen. Men man måste, så jag tog min andra macka som var färdigbredd och började tugga. Tuggade, tuggade, tuggade, svalde, drack Pucko. Och så fortsatte det i typ 20 minuter. En macka tog 20 minuter att få ner, förstår ni då hur icke matsugen jag var?

Samtidigt som jag åt så hämtade pappa lite CD-skivor åt mig som jag kunde välja mellan för att ta med mig till sjukhuset. Valde två, en bränd och en icke bränd, för att vara på den säkra sidan. Ville helst lyssna på den brända, men man kan inte ta förgivet att det skulle gå. Så det fick bli en av varje.

Sedan blev det avfärd, mot USÖ! Det kändes som en lång resa. Huvudvärk, tystnad och inga bilar, ingen trafik. Klockan 06.45 parkerade vi bilen utanför sjukhuset, pappa bestämde sig precis innan för att ändå följa med mig upp. Min underbara pappa. Han skulle inte stanna, men följa med upp och vänta tills jag fick gå in på röntgen. Och tacka fan för det. Vi gick upp och satte oss i väntrummet som vi blev hänvisade till. Några minuter efter 7 hade vi fortfarande inte hört något och det hängde en skylt där det stod "Har ni anmält er? - Tryck annars på knappen". Och hur ska man veta om man anmält sig genom att prata in i en dörrtelefon om att man har en tid på röntgen klockan 7? Så pappa tryckte, efter en stund kom en sköterska eller läkare, någon med sjukhuskläder iaf och sa att de visste att jag väntade, men att det var fel på röntgenapparaten.

Har vi hört den förut kanske? Oja. Jag frågade snällt om jag hann gå och kissa och det var inga problem, det skulle jag få ångra senare, men det tar vi då. Vi fick iaf sitta och vänta till halv 8 innan de kom och hämtade mig, då drog pappa för att komma tillbaka när jag var klar.

Inne på röntgen fick jag lägga mig på en brits, det var inte en likadan röntgen som förra gången. Den här såg bara vanlig ut, en stor apparat i taket som tog röntgenbild rakt ner eller vinklat åt det håll de ville. Fick ta en eller två bilder liggandes raklång och en bild liggandes halvt på sidan på en konstig kudde. Sen var jag klar.

Då var det dags att hitta till nästa avdelning helt ensam. Tog fram min broschyr och läste vad avdelningen hette, men det hjälpte ju inte mycket när inget av det som stod i broschyren stod på skyltarna, dah! Stannade några läkare som gick förbi som var snälla och peka mig åt rätt riktning. Sen gick det smidigt. Rakt fram, hissarna till höger, trycka på knapp 8 och kliva av på våning 8. Följa skylt 28 till stötvågsbehandlingen.

Direkt när jag öppnade dörren så kom det ut en sköterska som frågade "Är det Veronica?" Och jag kan ju inte svara annat än ja ;) Hon visade in mig i ett väntrum där jag endast satt typ en minut, en läkare som kom in och sa hej, vem vet vad han hette, läste skylten, men det försvann lika snabbt. Han förklarade iaf vad som skulle göras, lite snabbt iaf. Han satte ett stor jävla kryss på min vänstra arm för att visa att det var på den sidan min njursten satt. Det enda jag kunde tänka på var "Var du tvungen att göra ett så jävla stort kryss?!". Men jag sa inget.

Han sa åt mig att sitta och vänta till sköterskan kom och hämtade mig och att jag skulle få antibiotika innan behandlingen för att ingen urinodling hade gjorts på vårdcentralen. Typiskt. Aja. Blev hämtad efter en stund, efter att jag hade fått lyfta på fötterna för städtanten som var i väntrummet och städade.

Fick en egen säng, men garderob där jag kunde hänga in mina saker. Började förstå att det skulle ta lite längre tid än vad jag trodde, vad ska man annars ha en garderob till? Jag hade tänkt lägga av mina saker på golvet en stund bara. Suck. Men ja, jag var till och med tvungen att ha en sjukhusskjorta på mig som var lite genomskinlig och inte fan hade jag en BH på mig inte. Men vem bryr sig, sjuka personer får väl visa brösten utan att skämmas, eller?

Nu började det hända saker som jag inte var förberedd på, saker som jag gärna hade velat vara förberedd på. Det första var att jag skulle kissa i en kopp. Men vafan!? Jag kissade ju innan röntgen! Jag skulle ju aldrig lyckas kissa igen, speciellt inte på beställning. Och andra saken. "Du ska även få en supp, som smärtlindring, vill du stoppa upp den själv eller ska jag hjälpa dig?". Euhm. Här känner jag att jag vill hem. Jag vill inte ha en supp och jag vill verkligen inte ha någon hjälp. Så enda alternativet är ju att klara sig själv, eller hur? Så, vi tar båda problemen på en gång, kopp och supp, in på toaletten. Suppen gick ju bra, men kissandet, mindre bra! Som vanligt så knackar dom på och frågar hur det går, som om det gör det lättare att kissa i den förbannade koppen!

Jag gav upp till slut och gick ut. Skulle prova igen senare. Fick lägga mig på "min säng" för att dricka vatten och fortsätta med dessa saker jag inte var förberedd på. Sköterskan skulle då först sätta in en infart. Och de gånger jag har lämnat blodprov har de endast hittat en ven, eller ådra, vad det nu heter, att kunna sticka i, så jag visade henne den igen och hon sa att den var bra. Så hon spände fast gummibandet och började känna och stryka med det där medlet som de alltid stryker på med innan.

Efter ett stick och lite bök, suckar och ett "det här går inge bra" så gav hon upp, hon hade stuckit hål på mig, men kunde inte använda hålet för infarten, så hon skulle prova någon annanstans. Ett hål i onödan! Längre och längre ner kollade hon och det slutade med att hon var tvungen att stoppa in den på ovansidan av handen. Jag är ju så smart så jag insåg ju att det skulle göra så mycket ondare än i armvecket, frågade till och med och fick det bekräftat. Och ont gjorde det! Men väl inne så satt den ju bara där.

Sen skulle jag svälja ner två alvedon och något äckligt flytande skit som smakade förjävligt! Mycket vatten efteråt blev det, urk! Måste det smaka sådär bara för att det är mediciner?! Jag vill ha smak på vätskor som drickas! Men ändå, att dricka något äckligt medel och ta två alvedon gör mig inte så mycket, det är inget som gör ont. Men då kommer hon och säger att hon även ska ge mig en spruta med smärtstillande och lugnande medel, på rumpan! Men det är ju sanslöst mycket de ska göra som de inte informerar om! Här börjar det bli lite för mycket för lilla mig som var helt ensam på ett sjukhus där jag inte ens ville vara. Så lite tårar kom det allt, men det gick bra.

Kissa i en kopp gick mindre bra, men tredje gången fick jag med mig nånting som man kunde lägga ner i toaletten så kunde man låtsas att man skulle kissa som vanligt. Så det gick ju bättre. Efter en stund. Sen var det bara antibiotikan kvar, som de sprutade in via infarten. Det gjorde inte ont, men det var kallt. Där låg jag sedan och skulle invänta att alla mediciner skulle börja verka innan det var dags för behandling.

De puttade in "min säng" i behandlingsrummet och bad mig rulla över på en annan brits, som liksom inte var hel. Den var lika lång, men på mitten var det en inbuktnad som ett U typ där jag skulle placera min rumpa typ och där skulle jag ligga helt stilla i 45 minuter medan behandlingen gjordes.

Men först skulle maskinen ställas in och placeras rätt så att de siktade rätt på njursten. Massa krångel. Sen blåste de upp som en ballong som de hade smetat på massa ultraljudsgel på som var askall.

När behandlingen väl började hade jag hörselskydd på mig som spelade min musik från den obrända skivan, då deras CD-spelare inte tog brända skivor. De började med svaga stötar som kändes men inte gjorde så farligt ont och då börjar man tänka, men det här är ju ingenting, det här kommer gå bra. Men sen så var de ju självklart tvungna att öka styrkan och medan de gjorde det, desto ondare fick jag!

Jag kan härmed inräkna mig själv i de få som har ont under denna behandling. De fick spruta in smärtstillande i infarten 5 gånger under behandlingen och många tårar rann längs med mina kinder. Tror inte de kunde köra full styrka för att det gjorde så ont, jag förstod det som det iaf. Men de sa även att jag inför nästa gång ska få  högre doser av smärtstillande innan behandlingen.

När behandlingen var klar så var jag lite dåsig. Blev inrullad i rummet igen efter att ha rullat över i "min säng". Trodde jag skulle få gå hem då, men icke. De ville att jag skulle kissa först för att se så att njurstenen inte lagt sig ivägen för urinflödet. Det är plågeri att bli tvingad att kissa, för det går inte på beställning. Fick iaf reda på att jag fick ha mobilen på så jag kunde ringa pappa och meddela vad som skulle hända innan jag var klar, det hade ju redan gått mycket längre tid än vi räknat med. Men han skulle åka till ÖoB så länge.

Så jag drack vatten och satt och kände mig halvt berusad. Till slut var jag kissnödig, gjorde mitt och kunde gå hem! Inväntar nästa besök då stenen, som det lät på läkarna inte alls blivit krossad, men lite grus ska jag kissa ut och skicka på analys.

Jag kände mig på topp när jag väl fick komma därifrån. Tror det var den känslan som gjorde att jag inte kände av hur jag egentligen mådde. För när vi kom till pappa så mådde jag inte alls bra. Yr i huvudet, illamående och groggy! När vi kom ner till Madde så frågade hon om jag mådde bra, för jag var visst helt vit i ansiktet. Och bra mådde jag ju inte. Madde fixade toast åt mig, drack en cola, sen lite godis och mådde sedan mycket bättre.

Jag och pappa var kvar där ett tag. Maddes pojk kom dit, vi spelade minigolf och gissa vem som vann?! Den sjuka så klart, och det är ju så rättvist tycker jag, hah! ;) Jag kanske var så groggy så att jag sköt rätt, men hade skjutit fel om jag hade varit klar huvudet? Hänger ni med? :P

Iaf. Pappa och jag drog oss iväg vid 4-snåret, dags att åka hem till Karlskoga igen. Vi stannade på torget så att jag kunde hämta ut mina glasögon och linser. Sen stannade vi på Maxi för att köpa kattsand och räkor. Pappa tankade och skjutsade sedan hem mig.

Har kissat tusen gånger känns det som sen behandlingen, men inget grus kommer ut, nada! Så jävla irriterande, men får se hur det blir imorgon bitti när man har hållt inne kisset hela natten, om jag nu lyckas med det. Förra veckan behövde jag gå upp mitt i natten för att kissa, och det har jag inte behövt göra sen jag var liten. Helt sjukt vad en jävla sten i njuren gör med en! Avsky!

Jag måste ringa optikern imorgon för jag är inte alls nöjd med mina glasögon, jag beställde att de skulle vara slipade tunna, betalade extra för det, men de här glasögonen är INTE tunna, de är fan tre dubbelt så tjocka som de glasögon jag har idag är. Katastrof. Något är fel!

Men nu har jag suttit och hoppat och studsat länge nog. Måste kissa, igen.

Blev ett långt inlägg, och ett kanske för några lite väl öppet inlägg, men ja, ni behöver inte läsa. Jag behöver bara skriva av mig efter denna dag. För usch vad jag inte ser fram emot nästa behandling som är 100907 kl. 07.00.

Ha det!