Will you be my ghost?

Tiden går så fort. Jag kan inte förstå att det har gått 5 månader redan. Det känns som om det bara var någon vecka sedan jag föll ihop i tårar av att få reda på vad som hänt. Jag kan fortfarande se det framför mig hur jag sätter mig vid datorn, går in på facebook som vanligt. Och överallt står det R.I.P. Alexander. Det var overkligt, jag förstod inte, ville inte förstå. Jag satt där och grät, hyperventilerade och visste inte vad jag skulle göra. Jag känner ofta så fortfarande och jag vill inte förstå att du är borta.

Jag har börjat kolla på en ny serie, Ghost Whisperer. Den är riktigt bra är den, men det går aldrig ett avsnitt utan att jag tänker på dig. Jag önskar att jag hade den förmågan, att kunna se. Inte i den bemärkelsen, skulle inte vilja se alla och allt, men jag skulle vilja se dig. Prata med dig, krama om dig, veta att du mår bra. Alexander, du är så saknad, av alla som kände dig. Och jag saknar dig, även fast vi inte sågs ofta, betydde, eller jag vill säga betyder, men man kanske inte får säga så när man vet att du inte finns, men du kommer alltid betyda något speciellt för mig. Och det vet du, du visste det nog långt inne även förut.

Will you be my ghost?

Det är 5 månader sedan idag. Men det är även exakt två år sedan som Staffan gick bort, så det är en dag med dubbel sorg på något sätt. Jag minns den dagen också, när telefonen ringde och jag vägrade förstå och tro på vad den andra personen i luren sa, vägrade tro att det var sant. Men det var sant. Och mitt liv hade inte sett ut som det gör idag om det som hände inte hänt. Och jag kan inte säga att som hänt efteråt är negativt, men man tänker ofta på hur det hade varit om han inte hade gått bort.

Jag trivs med det mesta i mitt liv just nu. Visst, man har sina bra dagar och sina dåliga dagar. Sorgen ligger alltid i bakhuvudet och skaver, men man kan inte släppa fram den varje dag. Den får vara där bak så länge man orkar hålla den tillbaka. Ikväll har den kommit fram, vilket kanske inte är så konstigt, det är ju ofta så på årsdagar, och dagar överlag där något tidigare hänt.

Men jag kommer aldrig glömma.

Nu är det hög tid för mig att gå och lägga mig. Ursäkta det deprimerande inlägget. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. På något sätt känns det lättare att skriva, släppa några tårar och sedan fortsätta leva sitt liv. Det underlättar extremt mycket.

Imorgon är det fredag och jag ser fram emot en ledig helg. Förhoppningsvis blir det även en tur till Örebro. Äntligen träffa Carro, Per och Nathalie, var evigheter sen! De ska få sina julklappar i så fall! Blir det Örebro, blir det även till att träffa systra mi så klart!

Ha det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0