lonta

Först känner jag ingenting. Det är som om världen står still.

Oavsett hur smärtsamt jag vet att det är, måste jag ta åt mig det som hänt.

Och när jag gör det, så gör det så ont. 

 

Jag vill ringa. Jag vill höra din röst. Vill framförallt att det inte ska vara sant. 

Men jag har kommit så långt att jag acceptar och inser att du faktiskt är borta.

Men det tar inte bort smärtan, det gör det bara värre. 

 

Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill slå. 

Så många blandande känslor inför livet. Hur livet kan vara så grymt hårt.

Och mitt i allt detta måste mitt liv fortsätta, fast ditt liv har tagit slut. 

Hur fortsätter jag leva som vanligt, med vetskapen om att du inte finns?

Det känns som att jag har tappat bort mig själv. 

Det skrämmer mig. 

 

Jag är glad för den tiden jag fick med dig. Det blev många många år.

Vi har växt varandra närmare och närmare ju mer tiden har gått. 

Och att du var min syster är det inga tvivel om. Även om det inte är biologiskt.

Jag har aldrig tänkt på att du en dag kommer vara borta, och nu,

nu är du borta. Det känns tomt. Otroligt tomt.

 

Önskar jag kunde låtsas om att det bara är att vi inte kommer höras på ett tag.

Som det kunde vara mellan oss. Ibland hördes vi flera gånger på en vecka.

Men ibland gick det några månader. Vi visste var vi hade varandra. Vi ringde när

vi fick impulsen att ringa, bara för att höra hur den andra hade det. 

Det räckte för oss. Ibland pratade vi i timmar, ibland bara en stund.

Jag kommer sakna dom tillfällena. Jag kan inte längre ringa när impulsen faller på.

Nu kommer jag hålla i telefonen och inse att du inte kommer svara på andra sidan.

Och varje gång kommer känslorna komma tillbaka.

 

Kan du svara? Ge mig chansen att iaf säga hejdå? 

Jag vet att det inte går. Men jag kommer alltid önska att det skulle gå. 

 

Jag älskar dig Ingela.

Vila i frid <3

 

--

 

Det är inte ofta den här bloggen används till något annat än att lägga upp bilder.

Men jag startade bloggen från början för att skriva av mig om mitt liv. 

Jag kände att jag behövde göra det idag. Försöka få ut lite, innan jag ska ta tag i livet.

Gå till jobbet. Det är vad jag siktar på idag. Tillbaka till verkligheten. 

Det känns otroligt tungt, men man måste börja nångång..